fredag 20 februari 2009

Panel

Igår satt jag i en panel med representanter för Telenor, Artspages, Phonofile, EMI och en organisation som vill värna den norska fildelningen. Vi pratade om hur den digitala försäljningen av musik egentligen utvecklas, hur tillväxten ser ut och den nya generationens all-you-can-eat-tjänster. Ett hundratal personer från den norska musikbranschen var där och lyssnade. Samtidigt har vi TPB-rättegången som snurrar på hemma i Stockholm.

Kunde inte låta bli att konstatera det enorma ideologiska glapp som finns mellan å ena sidan de tusentals människor som har sin försörjning på att spela in, producera, distribuera och marknadsföra musik och stora delar av de fans och musikälskare som använder TPB och andra fildelningstjänster. På såna här branschträffar är det otroligt homogena grupperingar och med tanke på att branschen under så lång tid varit mycket frånskilda sina kunder, kunderna har kommit in mer eller mindre anonyma i slutet av värdekedjan, tror jag att en av de viktigaste uppgifterna framöver kommer att vara att se till att fansen blir en del av branschen. Ett tips från mig till framtida branschkonferenser, in med ett par sessions där fansen och de “vanliga” musikmänniskorna är med.

Nu sitter jag förresten och lyssnar på Matt Mason.

1 kommentar:

Branschman och stolt fildelare sa...

Jag har sagt det många gånger och har lessnat på att försöka få människor att förstå poängen med det, men det är ändå värt att upprepa:

Det finns ingen gruppering som är så kunnig när det gäller kostnadseffektiv PR och distribution som:

1. utnyttjar nätet på bästa sätt.

och...

2. fungerar som dagens musikkonsumenter vill att det ska fungera.

...som de icke-kommersiella artister som i mer än tio år har valt att se fildelningen som en möjlighet - och som har valt att anpassa sig själva efter marknaden istället för att via traditionella skivbolag försöka anpassa sin marknad på olika sätt.

Nu är det fem år för sent för att det ska kunna göras med ett gott resultat, men rådet till bolag och förlag står kvar:

Sluta se icke-kommersiella artister och deras lyssnare som konkurrenter och hot. Lär av dem, titta på deras statistik, deras kostnader och deras räckvidd. Och härma!!!

Om ett litet pojkrumprojekt i Lappland (se länk) redan år 2000 kunde nå ut till en miljon lyssnare per år och konkurrera med artister som Paul Simon och Madonna om toppliste-placeringar - UTAN skivkontrakt och UTAN att behöva betala ett öre för att marknadsföra sig själva - då kan etablerade artister som redan har en lyssnarkrets göra det också, med mycket bättre resultat.

Vad är hindret? Det vet jag och det vet musikindustrin. Det är ingen okrossbar vägg, men branschen måste erkänna att de valde fel väg och acceptera fildelning och konceptet "fri distribution" för vad fenomenen i själva verket är. Dagens marknad, och morgondagens marknad likaså.