Har just läst klart Prey av Michael Crichton från år 2002. Storyn handlar om Jack Forman, en programmerare som efter en tids arbetslöshet dras in i ett projekt som handlar om artificiell intelligens, agent-teknologi, distribuerade intelligenta system, neuronnätverk, nanoteknologi och svärmar. Ett företag har utvecklat en ny teknik för att filma inuti en människa, man skickar in massor med nanobotar i kroppen som tillsammans skapar en kollektiv kamera. En bit in i storyn visar det sig att nanobotar har "rymt" från tillverkningsanläggningen och successivt lär sig allt mer för att efter ett tag uppvisa intelligenta beteenden. När svärmen dödar en kanin börjar Forman och hans kollegor inse att svärmen inte bara har blivit intelligent, den reproducerar sig och har blivit ett rovdjur.
Prey är en bra bok tycker jag. Crichton blandar fakta och fiktion rätt friskt men håller ändå en lagom nivå på teknikinnehållet. Han lägger in korta stycken med rent faktainnehåll för att stödja storyn och självklart dyker namn som Eric Drexler och Richard Feynman upp redan i introduktionen. Om jag ska vara lite negativ till den här sortens teknikromaner tycker jag kanske att det finns en risk att sådana här historier skapar en "teknikparanoia" kring nya teknologier. Nanoteknologi och AI är nya spännande områden som redan nu förändrar och förbättrar människans samhälle avsevärt, men precis som med alla nya teknologier finns det risker. Prey handlar mycket om dessa risker och överdriver dem självklart för att det ska bli en bra story.