The Loudness War

I det senaste numret av IEEE Spectrum finns en mycket bra artikel om hur kompression av musiken utvecklats under de senaste årtiondena. Då talar vi inte om datakomprimering utan om kompression av dynamiken, normalisering och höjning av ljudnivåer.

Att mastra musiken med högre volym blev vanligt under 1960-talet, detta eftersom skivbolagen ville överrösta de andra bolagens musik i t.ex. jukeboxar ute på krogar och caféer.

Och "ljudnivåkriget" har tydligen eskalerat i.o.m. digitaliseringen: "The loudness war, what many audiophiles refer to as an assault on music (and ears), has been an open secret of the recording industry for nearly the past two decades and has garnered more attention in recent years as CDs have pushed the limits of loudness thanks to advances in digital technology."

Vi människor reagerar undermedvetet på om volymen är hög eller inte och artikeln hävdar att  den genomsnittliga amplituden ökat från ett genomsnitt på -15 dBFS på 1980-talet till ett genomsnitt på -9 dBFS sedan år 2000. Både indies och majors använder sig av överkompression i stor utsträckning.

Varför är då detta negativt? Förutom att själva den musikaliska upplevelsen blir otroligt mindre dynamisk verkar det också som om det mänskliga örat inte klarar av att lyssna på så hög kompression under någon längre tid, vi får obehag av den konstanta ljudmattan som blir något onaturligt för vår hörsel. 

De allra flesta är tyvärr omedvetna om detta och nya generationer musikintresserade vänjer sig vid en mycket sämre ljudupplevelse när man förutom hög kompression i mastringen också komprimerar till mp3 i 128 - 192 kbps. Det kanske är dags för en ljudrevolution?