Män...

Så här var det, alldeles nyss. På väg hem på de fina, om än mörka, gatorna i mitt neighbourhood.

Först, en man står och kissar mot en husvägg på Brunnsgatan, som har rätt smala trottoarer. Han visslar samtidigt, högt, så det ekar i hela området, och jag känner en stark lust att gå över på andra sidan vägen. Men, tänker jag, varför ska jag behöva anpassa mig för att just den här mannen inte kan planera sina behov? Varför ska han få stå i vägen för min fina kvällspromenad? Så jag fortsätter. Och när jag passerar honom tittar han upp på mig, fortfarande kissandes, och hälsar på mig som om det vore den naturligaste sak i världen. Sen fortsätter han vissla. Och kissa. På huset.

Trettio sekunder senare, i korsningen Regeringsgatan - Brunnsgatan, två nya män, i femtioårsåldern. Den ena: "ja du vet tjejan ville ju ha lite så ja, ja jag fick ju stanna hemma..." varpå den andra mannen mumlar något, varpå den förste mannen finkänsligt drar in allt snor han har i precis hela huvudet och spottar en stor loska två meter från där jag kommer och går.

Män...