Etik, moral och datanördar

Några av landets mest kända artister, låtskrivare, författare och skådespelare skriver en gemensam artikel i DN Debatt idag. Igår samlades några av dem, tillsammans med andra branschföreträdare, vid en debatt på Kulturhuset där de politiska partierna också var samlade för att beskriva vad de gör för att stärka upphovsrätten, bl.a. när det gäller sanktionsdirektivet.

Precis som jag noterat vid ett flertal tillfällen handlar detta så mycket om känslor och moraliska övertygelser.

Helena Bergström och Martin Rolinski var mycket, mycket känslosamma vid gårdagens hearing och talade om kulturindustrier som blöder och att yrkessituationen för dem har förändrats radikalt under de senaste åren. En av filmskaparna på plats sade "jag kommer aldrig mer att göra film i Sverige" efter att hans senaste film hamnat på Pirate Bay tio dagar efter releasen.

Jag känner starkt med alla de utövare och producenter som idag känner sig bortglömda, negligerade och oroade inför framtiden och att allt de arbete de har lagt ned på sin yrkesutövning inte ska vara värt något. På samma sätt som verkstadsarbetare under 1970-talet och 1980-talet kände sig hotade av att datorerna och robotarna spred sig på arbetsplatserna i västvärlden har vi en mängd yrkesutövare i kulturbranscherna som ser sina jobb kraftigt hotade, och det är den decentraliserade, okontrollerade spridningen online som framhålls som det stora problemet.

Men, debatten saknar flera perspektiv, och dagens debattartikel innehåller rena sakfel. Man skriver: "svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början." Detta är helt fel och stämmer inte alls.

Svensk musiksektor utgörs av ett flertal olika områden där försäljning av inspelad musik är ett. Det är detta område som har sett minskad omsättning med 60 procent.

Organisationer som Copyswede, STIM och SAMI har istället sett ökade intäkter under de senaste åren. Företag som Live Nation och AEG Live ser ökade omsättningar, det finns fler festivaler än någonsin och storleken är större än någonsin. Årets Sweden Rock slog alla rekord där man sålde 33 200 biljetter samtidigt som företag som Nokia, Sony Ericsson, 3, Telia Sonera lägger allt mer pengar på att bundla musik i sina erbjudanden och produkter, nya fräscha pengar som kommer musikindustrin till godo. Nya företag som t.ex. X5 Music eller +46 drar in bra med pengar på digital försäljning genom affärsmodeller som tidigare inte funnits.

Grundfrågan förändras naturligtvis inte av detta, men det är otroligt viktigt att de som ger sig in i debatten använder sig av fakta och inte försöker skruva om siffror i ett moraliskt panikbeteende. Fakta är fakta är fakta: Svensk musiksektor har inte förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan början av 2000-talet.

Det finns två olika perspektiv på detta:

1) Det ideologiska
2) Det ekonomiska

Rättigheter handlar i grund och botten om kollektiva övertygelser och gemensamma regler och synsätt. Upphovsrätten är en mänsklig rättighet. Där är vi alla överens. Respekten för vad andra har gjort är något som självklart ska ligga som en moralisk och etisk grund i samhället. Frågan är bara vad den där respekten innebär.

Talar vi om rätten att få betalt för det man har gjort, det ekonomiska perspektivet, så handlar det följaktligen om att bygga upp ett helt nytt ekosystem för intäkter och fördelning av intäkter till alla som är involverade i skapandet av sådant som en större mängd människor använder sig av. Filmbranschen och musikbranschen kommer att tvingas bygga om sina modeller.

Filmen som går upp på bio MÅSTE finnas tillgänglig online samtidigt för den som vill se den. Musiken MÅSTE finns gratis, tillgänglig när som helst, var som helst, bättre och lättare än fildelning. En release måste ut digitalt worldwide samtidigt, samma dag som den släpps på CD eller annat format. Fördelningen av intäkter från nya kanaler som Comes With Music och Play Now Plus eller TDC Play eller upphovsrättspengar från YouTube MÅSTE fördelas effektivt ända ner till den minsta rättighetsägare för att vi ska kunna länka samman kreativitet och ekonomi. Nyckelorden är transparens och automatik.

Decentraliserad spridning kommer inte att försvinna. All digital distribution bygger på kopiering och hela den informationsteknologiska och digitala revolutionen är baserad på decentralisering, demokratisering, virtualisering och de nya onlinekulturerna är kopieringskulturer. Exemplarframställningsrätten och tillgängliggöranderätten kommer därför med stor sannolihet att tvingas skrivas om i framtiden. Det är oundvikligt.

Det betyder inte att upphovsrätten är död, långt ifrån.

Upphovsrätten och tillämpningen av den är komplex och omfattande och består av många olika delar. Både de ekonomiska rätterna och de ideella rätterna ska värnas, frågan är bara hur de värnas, och framför allt, hur de tillämpas. Exemplarframställning har decentraliserats fullständigt idag, även hos de lagliga alternativen, det är inte iTunes eller CDON som "lagerhåller" kopiorna eller en press som trycker fram dem, det är vi kunder som skapar kopiorna genom att aktivt "ladda ned", d.v.s. skapa en kopia lokalt på vår hårddisk. Vi betalar för rätten att skapa ett exemplar. Dessa tjänster är tillgängliggörandetjänster snarare än exemplartjänster.

Decentraliserad spridning av kulturella produkter är en fantastisk möjlighet för branscherna att skapa helt nya intäkter, utan att behöva bry sig om den tidigare dyra och besvärliga distributionen. Om bara några år kommer all musik som någonsin har getts ut att finnas därute i molnet. Webben kommer att bli det ultimata "fildelningsnätverket", och dagens fildelningsmodeller kommer med stor sannolikhet att fortsätta tappa användare, inte huvudsakligen på grund av jakt, utan på grund av molnet. Det finns dock ett problem. Det är inte så många politiker eller anställda i musikbranschen och filmbranschen som vet vad molnet är...

Glappet mellan de företag som ligger främst i utvecklingen av nästa generations tjänster och kulturindustrierna är gigantiskt. Datanördarna och musiknördarna talar inte samma språk. Och så länge de inte talar samma språk kommer den här konflikten att fortgå. Så länge utvecklarna på Google, Microsoft, Nokia och alla de andra spjutspetsföretagen inte berättar för kulturbranscherna vad som ligger runt hörnet, hur saker och ting kommer att se ut om 5 år, eller om 10 år, kommer musiker, filmskapare och författare ha svårt att förstå vad det är för förändringar vi egentligen går igenom.