Too bad she won´t live

För åtminstone tjugonde gången har jag sett den bästa filmen som någonsin gjorts. Denna gång i versionen Final Cut. Massor med nya detaljer, uppfräschat ljud och scener som aldrig varit med tidigare.

Att få se den på bio var grymt, helt otroligt grymt faktiskt. Ni som känner mig vet att jag håller den här filmen enormt högt, så högt att jag tycker den är bäst, bäst, bäst! Varför? Därför. Alltid!

Det var stort att se hur Scott valt att förlänga vissa scener, som t.ex. när Roy trycker ut ögonen på Tyrell, enormt mer kraftfullt i den här versionen, att Roy säger "I want more life Father" och inte "I want more life fucker"  i den här versionen (vilket skapar en helt annan tyngd i scenen) och hur otroligt detaljerad kvaliteten på alla datoranimationer är utan att man har tappat bort originalet. Egentligen är det inga nya CGI alls utan man har bara finslipat på allt det gamla.  

Scenen när Deckard sitter vid pianot packad på Red Label och minns enhörningen är förlängd för att ännu mer påvisa det falska i minnena. Scenerna som visar stadsmiljöerna är också förlängda.

Så ok då, varför tycker jag att den här filmen är så bra?

Den satte riktlinjen och basen för en hel kultur. Efter Blade Runner kom hela cyberpunken med William Gibson, Neal Stephenson, Bruce Sterling, Rudy Rucker m.fl., där den mörka, sorgsna, dystopiska framtiden stöttes och blöttes om och om igen. Resultatet blev en mängd böcker och filmer på samma tema, Gräsklipparmannen, Johnny Mnemonic och vore det inte för Blade Runner hade Wachowski-bröderna med stor sannolikhet aldrig skapat Matrix-trilogin.

För att bli lite mer filosofisk, Blade Runner var inledningen på en era av science fiction som verkligen ifrågasatte människans roll och betydelse i en framtid där teknologin har utvecklats så långt att gränserna mellan maskin och människa nästan suddats ut. Den lade grunden för en scifi-kultur som var intimt förknippad med alla oss som blev datanördar i slutet av 80-talet och början av 90-talet och var med och skapade en kulturell och känslomässig kontext för hela hackerkulturen.

Men, förutom detta är det en osannolikt vacker film som lyckas förmedla den perfekt avvägda friska formen av melankoli, typ en regnig dag i november. Imorgon knallar jag till Gamla Stan och köper den här boxen. Optimal inledning på hösten.