EU-parlamentet gjorde ett mellanting, man beslutade om 20 års förlängning av de upphovsrättsliga skyddstiderna för musikinspelningar istället för 45 års förlängning. Nu ska frågan upp till ministerrådet som slutgiltigt bestämmer sig för om förändringen ska ske inom EU.
Positivt eller negativt? Ingen som vet, ingen som vet…
Som så mycket annat relaterat till de omfattande diskussioner som just nu förs kring upphovsrättens olika delars legitimitet i det informationssamhälle vi befinner oss i, beror det på vilka intressen man har och hur man vill att musiksektorn ska se ut.
Det råder ingen tvekan om att musikägare som har äldre kataloger vinner på att behålla kontrollen över inspelningarna (i den mån man nu kan upprätthålla kontrollen i den digitala verkligheten), såväl stora som små. Kritiker menar att det kommer att innebära att kulturskatter som annars skulle släppts fria för spridning och användning istället kommer att fastna i diverse arkiv.
Det beror som sagt på vilket perspektiv man har och vilket syfte man anser att upphovsrätten och sådana här skyddstider har. Är dess huvudsakliga syfte att stimulera kulturell kreativitet i samhället? Eller är dess huvudsakliga syfte att vara ett regelverk som stimulerar ekonomisk vinning för ägarna? Egentligen borde det inte finnas något motsatsförhållande mellan dessa eftersom kreativiteten som sådan bör finnas relaterad till ekonomisk vinning, men på grund av hur det musikindustriella systemet utvecklats under de senaste 50 åren finns det ett motsatsförhållande.
I alla branscher för man diskussioner om de stora företagens förhållande till de små företagen. I musikbranschen pratar vi om förhållandet mellan majors och indies. Det är för att vi är coola som vi använder de begreppen. Idag finns det en situation där den musikaliska kreativiteten genom nya uttrycksformer, och den nyskapande utvecklingen inom genrer, i hög grad är relaterad till indies (även om man kan diskutera hur nyskapande musikvärlden egentligen är nu för tiden, när var det senaste året det kom en någorlunda stor ny genre, någon?). Inte sagt att det inte finns musikalisk kreativitet och kanske framför allt marknadsföringsmässig och ekonomisk kreativitet när det gäller att använda sina kataloger på de stora bolagen, men från ett generaliserande samhälleligt kulturellt perspektiv är det nog safe att säga att merparten av alla nya artister och nya musiksläpp som görs, kommer från indies. När sedan en artist har nått en viss nivå kan artisten plockas upp av ett större bolag som tar det hela till nästa nivå, d.v.s. till en massmarknad med topplistan som mål.
Baserat på den bakgrunden finns det ett par alternativa synsätt på hur musiksektorn ska vara uppbyggd:
1) Endera vill vi maximera intäkter till musikägarna därför att vi anser att det är genom musikbolagen som kreativiteten ska stimuleras, d.v.s genom att fler musikkontrakt (jag väljer att inte säga skivkontrakt) sluts och fler människor kan jobba med mer marknadsföring för att sälja mer musik till fler människor. Då är beslutet om förlängd skyddstid något positivt, så länge de ökade intäkterna faktiskt ANVÄNDS av bolagen för att stimulera kreativitet, jobba med fler utgivningar, fler artister och högre kvalitet/nyskapande musikproduktioner. Det är dock inte säkert att pengarna används till det. Det kanske är så, men det är svårt att veta, eftersom det ofta saknas transparens.
2) Eller så anser vi att den kulturella kreativiteten i samhället inte stimuleras av internationella underhållningskoncerners i första hand vinstmaximerande intressen. Jag säger inte att det måste vara så att kraftiga ekonomiska intressen nödvändigtvis är negativa för utvecklingen och kreativiteten i samhället, tvärtom, i många branscher är det de riktigt stora företagen som driver utvecklingen. Men, då måste det också vara tydligt att ett regelverk som kontrollerar marknaden med syfte att skapa ökade intäkter faktiskt används på ett sätt som gynnar samhället i stort.
Man skulle kunna säga att bolagen måste ta sitt samhällsansvar lika mycket som sitt ägaransvar.
Internet och decentraliserad spridning av musik har tagit diskussionen om kultur kontra kommers till en helt ny nivå, men egentligen är det samma diskussion som vi har haft under ganska lång tid. Och en förlängning av skyddstiden för musikinspelningar kan bara gynna kulturutvecklingen i samhället om de ökade intäkter det innebär faktiskt används av musikägarna för att skapa ny musik och framför allt sprida den musik som spelades in för länge sedan, istället för att ge en större aktieutdelning till ägarna.
Med tanke på hur det ser ut i USA, som har 95 års skyddstid, är jag dock långt ifrån säker på att det förstnämnda kommer att bli resultatet.
Inlägg
